Under kraniet på homo sapiens – del 1

Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av varför vi tänker, känner och beter oss som vi gör. Detta intresse har lett mig genom olika discipliner såsom filosofi, teologi, historia och in i psykologins oändliga värld. Det ska sägas att varje disciplin, rätt utövad, leder – vad jag har kunnat se – ut i oändligheten. Här vill jag dock begränsa mig till ett fascinerande fenomen – vår varseblivning genom känsel och styrning av vår kropp och hur detta gestaltar sig i vår biologi.
Oavsett om man är materialist eller dualist vad gäller ens ontologiska hållning kan inte hjärnans betydelse för allt vi blir varse förminskas eller förnekas. När man började tillämpa den moderna vetenskapliga metoden för att kartlägga hjärnans funktion blev en teori snabbt tämligen populär – frenologin.

Kort och enkelt gick denna ut på att olika, specifika kognitiva-, affektiva- och beteendemässiga funktioner hade sina centra i olika delar av hjärnan. Denna teori hade då stöd av bland annat lesionsstudier (studier av hjärnskadors effekter) som man tolkade som att våra språkliga funktioner är placerade i specifika delar av hjärnan (se Broca och Wernicke).

Denna teori kom sedan att användas av mindre smickrande inriktningar i vetenskapshistorien (rasbiologi) för att mer eller mindre rangordna de olika mänskliga ”raserna”. Efter 30- och 40-talen hamnade detta sätt att betrakta hjärnans struktur lite ”ute i kylan” så att säga. I takt med att mer avancerade mätmetoder av hjärnaktivitet tagits fram har dock detta sätt att betrakta hjärnan åter vunnit insteg i neurovetenskapens finrum – dock i en något mer sofistikerad form. I stället för att anta att olika delar av hjärnan var fristående från varandra och helt specialiserade på en enda uppgift (frenologi) finns det massiva belägg för att olika delar spelar helt avgörande roller för specifika funktioner, så som språk, perception, logik et cetera. Jag gillar inte datoranalogin vad gäller hjärnan, men för att göra saker begripliga fyller den sin funktion: du kan se det som att ett specifikt område i hjärnan är ungefär som ett moderkort för en viss funktion. Du kommer inte hela vägen fram till informationsbearbetning och output med bara ett moderkort, men det är strukturen vid vilken de olika ”underkomponenterna” är kopplade till och det som så att säga ”håller ihop” delarna. Så vet vi till exempel att synens många olika aspekter är avhängiga av nacklobens (occipitallobens) optimala fungerande. Så till det vi skulle titta lite närmare på: känsel och kroppsstryning.
Våra hjärnor tycks också ha nyckelområden för sådant som känsel och styrning av muskler. Och det tycks också som att ju känsligare kroppsdel, desto större allokerat utrymme för detta i hjärnan.

Detta område (bilateralt på parietalloben, anteriort = på båda hemisfärerna ung. mitt uppe på hjärnan) har noga kartlagts och om man skapar en representation av människan utifrån denna struktur vad gäller känseln får man en så kallad homunculus – en förvrängd liten människa som får gestalta våra sinnens olika ”upplösningsförmåga”

Du har till exempel olika sorters neuroner (nervceller) för att kunna uppfatta olika sensationer med känseln, bland annat för tryck, kyla/värme och textur. Det är lätt att förstå varför varför händerna, som är så centrala för våra beteenden, har förlänats så stort område och ”hög upplösning” i fråga om känslighet genom utvecklingshistorien. På samma sätt som känseln går att representera på detta sätt kan man representera området för kroppsstyrning omedelbart framför känselcentrat (bilateralt posteriort i frontalloben = på båda hjärnhalvor långt bak på pannloben ung. mitt uppe på huvudet). Det tycks alltså som att hjärnan på något sätt ändå är relativt specialiserad. Vad händer då om man till exempel skadar en viss del av hjärnan? Ja, med fördelar kommer nackdelar. En helt icke-specialiserad hjärna skulle teoretiskt sett få en global, proportionell nedsättning. Tänk dig att allt det du gör, tänker och känner skulle göras på 85% nivå istället för 100%. Som läget är nu, med en relativt specialiserad hjärna, kommer skadan initialt att kunna orsaka en total eller partiell funktionsförlust av till exempel talet eller förmågan att förstå hur man ska gå tillväga för att agera adekvat i en viss situation (t.ex. posta ett brev i postlådan). Är det slutet för denna funktion för all framtid för individen? Det beror så klart på skadans natur – men det kan finnas hopp för förbättring tack vare en fantastik egenskap i vår neurobiologi kallad neuroplasticitet. Det betyder kort och gott att hjärnan kan ”omspecialisera” sig och börja rekrytera (ta i anspråk) kringliggande delar av hjärnan för att återfå partiell eller total funktion. Men om man alltid eller nästan alltid varit utan en funktion, säg hörsel eller syn, vad kan hända då? Hos vissa individer kan då övriga sensoriska intryck förstärkas genom att (teoretiskt sett) mindre belastade delar av hjärnan kan rekryteras för att kompensera för funktionsförlusten. Detta gestaltas bland annat i individer som Daniel Kish

och Richard Turner.

Dessa fenomen gör att jag aldrig slutar fascineras av kroppens och det mänskliga psykets fantastiska egenskaper och ständigt återkommer till illusionernas och magins värld – där psykologisk kunskap praktiseras på det mest underhållande sätt!

Leg. psykolog
Joseph Öhrman

Om Samuel Varg

Professionell magiker, underhållare och utbildare.
Det här inlägget postades i Edutain. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *